Jag kommer ihåg första gången jag såg Kofi Bentsi-Enchill spela elbas. Jag minns chock­en, hur jag lamslagen och sam­tidigt överlycklig insåg att det­ta var möjligt. Att man över hu­vud taget kunde spela på det sättet med tummen, liksom trummande på strängarna. Själv hade jag mm gamla Rick­enbacker 4001, och husgudar som John Entwistle och Bruce Foxton. Jag hade aldrig hört ta­las om slap-bas innan mm stora syrra den där kvällen tog med mig till Fasching och till mötet med Kofi.

Han var extrem, Även i jämförelse med amerikanska föregångare som Larry Graham och Stanley Clarke framstod Kofis spelstil distinkt och kraft­full, med ett oerhört driv och rytmiskt klipp.

Som medlem i banden Modern Sound och Shine han till Sveriges första funk och soulmusiker, en krets där många i likhet med Kofi både afrikanskt påbrå. Med sin virtuositet och sceniska utstrålning var han också som klippt och skuren för fusionsjazzen och David Wilczewskis super. grupp I don’t know Betty but I think’you can dance to it. Dessutom kunde han sjunga kör­stämmor I sill med Earth Wind & Fire, vilket gav honom många jobb med en rad av lan­dets största artister.

Så dog han plötsligt, för ett par veckor sedan.
Vilken forlust for svenskt musikliv. Så bedrövligt att aldrig se honom kilva fram till scenkanten med det där leendet och det där grymma basliret. En gång minns jag att han till och med gick ner på knä under ett av sina rykande solon. Så magnifikt det var. Vacklande hemåt i natten be­slöt jag att till varje pris lära mig att spela slap-bas. Det gick till slut, till mm stora förvå­ning.
Inte så att det lät som Kofi, förvisso. Men jag insåg också att det aldrig var meningen. I

I stället var det som om Kofi hade sagt till mig: Le for allt i världen, men gör det på ditt eget sätt

Johtnnos Cornell
kultur@dn.se

---

© 2002 SoundArt Records